”Min omgivning har gett mig kraften att inte bli så påverkad av sjukdomen”

 
inger.jpg

”Min omgivning har gett mig kraften att inte bli så påverkad av sjukdomen”

För fem år sedan fick Inger Olofsson diagnosen reumatoid artrit. Sedan dess har livet fått anpassa sig. Men det är också viktigt att hitta styrkan i sig själv för att göra det man vill. “Jag tycker inte om att bli tvingad till något. Därför vill jag inte heller att RA ska tvinga mig till något.”

Vem är du? 

Jag heter Inger Olofsson och är 64 år. På dagarna nuförtiden är det barnbarn, hushåll och lite annat roligt som att träffa kompisar som står på schemat. Det är väldigt skilt från det liv jag hade förut. Förr var det mycket med lantbruket, korna, små barn, svärföräldrar som skulle tas om hand. Sedan har jag drivit ett bageri här på gården i 25 år. Det har varit mycket jobb! Jag har också varit lite i politiken som fritidspolitiker. Jag har varit van med tighta dagar och nätter.

Hur var det när du fick din RA?

Jag vet precis när jag blev sjuk. Det började den 27 februari 2011. Då blev jag förkyld, hostade och fick svårt att andas. Jag hade besvär flera månader, ingen visste vad det var. Till slut fick jag diagnosen lungcancer och det var jätteläskigt att få ett sådant besked. Efter ett tag så insåg läkarna dock att diagnosen var fel och att jag hade fått en inflammation i bronkerna som såg ut som en tumör. Jag behandlades med mycket kortison och det tog ett år innan jag blev nästan bra. Det gick ett par år och jag mådde helt OK men inte jättebra.

Våren 2014 så fick jag gränslöst ont i armar, axlar, ben och knän. Alla stora leder drabbades. Mors dag 2014 blev jag så dålig att jag blev inlagd på lasarettet. Då fick jag reda på att det var RA jag hade. Jag grälade endel med kroppen fram och tillbaka under de sista åren. Sen beslutade jag mig för att gå i pension. Så idag tar jag allt i en annan takt och det mår jag väldigt bra av.

Hur gick dina tankar kring diagnosen?

Jag har haft ont i fötterna väldigt länge, kanske redan för 25 år sedan. När jag tänker tillbaka till när jag var 15 år gammal så hade jag liknande symtom då. När jag fick beskedet om att jag hade RA så tänkte jag att det var skönt att det inte var cancer. De tankarna hade skrämt upp mig. Jag tänkte att “lite reumatism kan inte vara så farligt”. Sedan förstod jag att det påverkar livet ganska mycket ändå. Nu mår jag som tur är bra de flesta dagarna. Jag har testat flera olika behandlingar och nu tror jag vi har hittat rätt för mig.

Vilka är utmaningarna med RA?

Det är svårt att tala om hur det är för andra personer. Att jag har lite “ont här och där” det ser man ju inte. En utmaning med sjukdomen innan jag fick behandling var att jag kunde vakna upp halv fyra på morgonen av att jag hade lite ont i ett knä. Sedan hade jag svårt att ens ta mig upp ur sängen klockan åtta. Det har varit tufft att utbrotten kunde komma så fort. Det har känts opålitligt och oberäkneligt för mig. Ibland har det varit jobbigt att jag har lovat att göra saker som jag sedan inte kunnat hålla. Jag har helt enkelt haft så ont att jag inte kunnat slutföra det. Jag har varit väldigt påverkad fast jag inte låtsas om det. Nu är jag bättre på att sätta mina gränser och veta hur jag behöver hantera saker utefter mitt mående.

Vad mår du bra av? Är det något du tycker extra mycket om att göra? 

Jag har alla mina barnbarn som jag mår så bra av. De är helt fantastiska och behandlar mig som en helt vanlig människa fast jag kan ha ont. De tycker inte att det är ett dugg konstigt att jag har kryckor ibland. Sedan mår jag bra av att umgås med mina vänner och ha ett stort umgänge. Vi reser en del till värmen. Det är en annan sorts värme, den mår jag bra av, det och att jag kopplar av extra vid de stunderna.

Vad brukar du göra de dagar du har ont? Finns det något speciellt sätt du hanterar det på? 

Jag har väldigt lätt att anpassa mig och då tänker att “Jaja det här riktigt hemska onda, det går över”. Jag väntar. Om jag orkar så lagar jag mat och fixar med det som fungerar. Sedan grämer jag mig lite för min man. När jag har haft gränslöst ont brukar jag spola med iskallt vatten. Det lugnar en liten stund. 

Hur vill du att dina nära och kära bemöter dig och din RA?

Lillgubben är så snäll. Han klagar aldrig, trots att det drabbar honom också när jag har skov. Jag vet själv hur trist det är när han är lite sjuk ibland. Det finns stunder då vi inte kan göra något särskilt utan får ta dagen lite som den kommer. Ibland åker jag med och hoppar på min krycka. Barnen har varit stora, så de har inte blivit så drabbade utan visar mer omtanke.

Finns det tankar och frågor som du skulle vilja ha svar på om RA?

Jag har funderat på det som människor tipsar om vad man “ska” göra. Jag har försökt äta glutenfritt, undvika kött och istället mer grönsaker. Det hade tyvärr ingen inverkan på min sjukdom i stort, men kanske ger det effekt för andra. Jag testade i ungefär fem månader men nu så äter jag ungefär som innan.  

Jag önskar att jag skulle orka träna mer. Jag har alltid varit aktiv. Gått på vattengympa, gympat, sprungit och gått. Jag hade velat fått mod att göra allt det där men det gör ibland ont för mig både under och efter. Ett drömscenario hade varit att ha en egen tränare. Någon som förstod vad som gjorde ont och bry sig om just mig! Jag har gått på flera gym men ingen kan tillräckligt, inte ens de som är naprapater eller sjukgymnaster. Jag hade velat ha någon med spetskompetens för just mig och min sjukdom. Ingen som tycker synd om mig utan istället utmanar och peppar mig. 

Vad är dina tips till någon som precis fått RA?

Jag kan säga hur jag tänker och hur jag har gjort:

  1. Se till att du har det bra omkring dig. Det är viktigt. Då klarar du det här. Jag tror att min omgivning har gett mig kraften att inte bli så påverkad av sjukdomen. Det har gjort att jag inte bryter ihop alldeles då det varit tufft.

  2. Hitta styrkan i dig själv för att göra det du vill. Jag tycker inte om att bli tvingad till något. Därför vill jag inte heller att RA ska tvinga mig till något. Ha roligt och låt livet vara större. 

  3. Göm dig inte! Låt inte bli att visa att du har ont. Strunta i om tårarna sprutar, visa det istället. Håll dig inte hemma och gräm dig, utan ge dig ut om du orkar. Tyck inte synd om dig själv. 

  4. Försök att prata med andra, det kan vara en del i ett läkande och accepterande. För mig är det viktigt att människor inte ska behöva undra varför jag ser “konstig” ut ibland. Då behöver de veta att jag har ont. Jag är inte rädd för att visa det!

Text: Hanna Blyckert

Har du feedback, funderingar eller tips på innehåll? Kontakta blog@elsa.science

 
 
Hanna Blyckert