“Det gäller att hitta det som funkar, just nu”

“Det gäller att hitta det som funkar, just nu”

Anna Lind fann sin stora träningspassion mitt i livet. När hon senare fick diagnosen RA skakade det om tillvaron på många olika plan. Idag är hon ännu mer övertygad om hur viktigt det är att träna för att vara stark och hitta nya vägar framåt, även om de ibland är krokiga. 

Vem är du? 

Jag heter Anna Lind, 47 år, bor i Gävle och jobbar som IT-chef på Sandvik. Jag har två barn som är 8 och 16 år. En vanlig vardag för mig innebär jobb, träning och att umgås med min familj. 

Tidigare har jag aldrig varit superintresserad av något, det har nästan känts lite jobbigt när jag suttit i ett sammanhang där jag ska presentera mig själv och “ett intresse” som kännetecknar mig. Jag har helt enkelt inte känt att jag haft något.

Jag har tränat hela mitt vuxna liv, löpning och styrketräning mest, men haft uppehåll då det inte funkade så bra när jag blev gravid. Efter uppehållet efter mitt andra barn kände jag att jag var risig i kroppen, halvtrasig inifrån och ut. Då började jag träna, men upplevde inga direkta resultat. Då började jag träna med en personlig tränare och blev tipsad att testa lite mer tung styrketräning, vilket senare ledde till att jag började lära mig mer som ryck och stöt. Det var så roligt!

Hur kom du i kontakt med crossfit?

Träningsformen kändes superkul, men det tog emot lite att våga testa. Men till slut gick jag till ett crossfitställe en tidig morgon klockan 5.40 och körde ett provpass. Efter den dagen så var jag där varje morgon, fem dagar i veckan. 

Crossfit blev en jättestor del i min tillvaron, helt plötsligt hade jag det där intresset jag aldrig känt att jag tidigare haft. Jag träffade jättemycket nya vänner och kombinerat med träning var det en fullträff. 

crossfit2-edit

Hur började symtomen för dig? 

En morgon i februari, efter att jag hade tränat, fick jag så ont i fingrarna. Jag hade stått på händer och gjort massor av övningar och tänkte att jag nog överansträngt mig. Men det gick aldrig över. Det blev värre och värre. Jag sökte vård och tänkte att det kunde vara något reumatiskt men läkaren trodde att det berodde på träningen och jag blev ordinerad vila. 

Smärtan ökade ju mer tiden gick. Jag fick ont i käkarna och det kände som om jag hade blåmärken under fötterna. Jag gick tillbaka till vårdcentralen och testades för olika saker, men det reumatiska blodproverna visade negativt.

I april hade jag skalat ner allt i livet, anpassat och gjorde det jag kunde. Till slut, kunde jag inte göra någonting. I maj hade jag sådana problem att jag hade svårt att kunna ta på mig kläder själv. Till slut träffade jag en läkare som ringde till reumatologen och jag fick komma dit och lämna prover. Den 1 juni fick jag diagnosen reumatoid artrit (RA).

Hur kändes beskedet?

Det var fruktansvärt att få diagnosen, jag var helt under isen. Jag hade räknat bort att det skulle vara en reumatisk sjukdom, vilket gav mig en ännu större chock. “Nu är mitt liv slut”, tänkte jag. Just då hade jag så ont överallt också. Jag trodde att det aldrig skulle gå över. 

Vad hände sedan?

Diagnosen påverkade hela mitt liv. Mitt sociala umgänge med alla nya vänner som jag hängt med under träningspassen under flera års tid. Allt jag tyckte varit kul, var jag tvungen att ta bort. Det fick mig att känna ett utanförskap. En sak som var extra jobbigt, var att det knappt syntes var jag hade ont, vilket gjorde det svårare för andra att förstå smärtan jag gick omkring med. “Nu får inte jag vara med längre, alla andra har så kul.” Det kändes som ett stort nederlag.

Det är något många kanske inte förstår, hur stor påverkan det har. Jag hade varit ganska stark och nu kände jag mig så kraftlös och krånglig. Jag tror att sorgen över sådana här saker var det värsta. Den delen kändes lika jobbig som att ha blivit diagnostiserad med en kronisk sjukdom.

Hur tog du dig vidare?

Sakta så har det blivit bättre och bättre. Jag började medicinera i slutet av juni förra året. Jag fick testa olika läkemedel och i oktober så blev det mycket bättre. Sedan februari i år har jag fått tillbaka bättre rörlighet. 

Eftersom jag inte hade kunnat köra crossfit på länge och bestämde mig för att jag behövde göra något annat i träningsväg. Jag började med spinning men det var inte alls lika kul och jag saknade min gamla träningsform. Men kroppen mådde i alla fall bättre efter cykelpassen. Min förhoppning var att mina besvär skulle gå över fort, bara jag fick läkemedel. Men så snabbt gick det ju inte utan det har mer smugit sig till att jag mår bättre och har mindre smärta. 

ELCR5715-edit

Hur är det idag?  

Jag mår mycket bättre idag. Jag är inte längre konstant trött och jag kan faktiskt träna mycket, även om jag får välja det som fungerar just nu. När våren kom bytte jag spinningcykeln till löparskorna. Jag började testa det både på grund av att jag ville undvika gymmet på grund av corona men också att jag kände att kroppen var redo för något nytt. Det fungerar! Nu under en period testar jag något som heter Runstreak, det innebär att jag springer minst 1,6 kilometer varje dag. (läs mer om Runstreak här)

Så, just nu är det löpningen som kommer på första plats. Jag är glad för att jag har hittat en ny träningsform som passar mig. Det dyker upp människor som vill springa ihop så det har börjat skapas ett nytt community. Jag tänker hela tiden att jag kanske kan gå tillbaka till crossfiten, det är mitt mål, men jag är ändå tveksam till att det kommer att gå. 

Vad ser du framför dig om ett år?

Som tankegångarna går nu så tänker jag att jag kanske kommer att kunna springa 15 eller 21 kilometer. Jag har börjat inse att mitt intresse blir det jag lägger min tid på. Jag har börjat läsa om löpteknik, pulszoner och träffat en löpcoach. Det känns roligt! När jag fick diagnosen blev allt blev nattsvart. Jag trodde att livet skulle bli skittråkigt - men så gick det ändå så här. Det gäller att hitta det som funkar just nu! Om ett halvår till kanske kroppen klarar av crossfiten, om inte, kanske jag hittar något annat. 

Finns det något specifikt du hade behövt när du fick din diagnos?

Jag hade velat ha mer faktiska exempel på hur livet kan se ut från ett perspektiv där man lever och verkar så som jag gör. En kollega till mig sa: “Min mamma har också RA och hon kan leva på precis som vanligt.” Men för mig tänkte jag, ja men vad är hennes vanliga då? Mitt vanliga är inte hennes vanliga. Jag kanske visst kan laga tunna pannkakor och gå ut med soporna men det är ju inte mitt normala. Jag vill kunna göra pullups i ett räcke.

Jag upplever att de läkarbesök jag har är så korta och faktabaserade och utgår från ett katastrofläge. Jag fick gå på någon typ av informationsträff när jag fått min diagnos. Informationen jag fick där fick mig att känna mig ännu sämre än tidigare. Det gick ut på att förbereda sig på att “det här kommer bli svårt för dig”. Informationen var också mer riktad till de äldre, den var inte riktad till mig och den vardagen som jag levde. Och att mista den vardagen som jag älskade så mycket var min stora sorg. Men en tjej jag tränade med hade RA. Hon var i princip symtomfri och det var inte någon annan som märkte. Hon var den enda jag visste som levde ungefär som jag. 

IDNR2678-edit

Har du fått några insikter i livet?

Insikter som jag fått hittills rör nog att jag tänker att man ska passa på och göra grejer medan man kan. Att ha haft så ont under en tid, det har ju självklart påverkat kroppen också långsiktigt. Det kommer ta tid att bygga upp den igen och det har jag respekt för.

Det är aldrig för sent att börja, även om det kan kännas motigt. Man får göra det som går, vara öppen för nya alternativ. Jag hatade att springa, tyckte det kändes skittråkigt och att jag var dålig på det. Men när jag hållit på ett tag så började det bli roligt och jag blev bättre och bättre. 

Det är viktigt att tänka proaktivt i livet, att träna för att vara stark. Det finns en stor vinst i att vara förberedd om det kommer sämre tider också. Då kommer jag att kunna hantera det bättre. Samtidigt, genom att jag varje dag värderar min kropps mående och ger den vad den behöver - får jag ta en del av vinsten redan här och nu.