“Vi hjälps åt och blir starkare tillsammans”

“Vi hjälps åt och blir starkare tillsammans”

Cecilia Bergåkra minns turbulensen kring sin mammas insjuknande i RA när hon var liten. Sjukdomen har påverkat familjens vardag, men har också positiva sidor. Cecilia berättar att hon själv har fått ökad förståelse för återhämtning, kommunikation och självständighet.

Hur har det varit för dig att ha en mamma med RA? 

Jag heter Cecilia Bergåkra, 19 år och är dotter till Sigrid Bergåkra. Jag har för mig att det var runt åtta till tio år sedan som mamma blev sjuk. Jag var nio, tio år gammal. Det jag kommer ihåg var att det var en hel del turbulens runt omkring och att jag märkte att mamma inte mådde bra. Jag kommer inte ihåg hur det började men att jag märkte av saker i vardagen som att hon inte kunde göra som tidigare och hon var mycket tröttare än vanligt. 

Det har aldrig varit betungande för mig att mamma är sjuk. Däremot har jag märkt att jag gör saker mer själv och ser ibland att andra kanske har en förälder som gör det åt sina barn. Jag ser det mer som en bonus att mamma är med och gör saker än att jag förväntar mig det. Det har inte varit något negativt, utan mer att vi hjälpts åt mer och blir starkare tillsammans. 

Jag vet inte hur det hade varit om mamma inte hade varit sjuk, men jag har blivit väldigt självständig. Jag har lärt mig mycket av mamma om sådant som är bra för mig också, även om jag inte har en kronisk sjukdom. Det kan vara att om man kör hårt så är det viktigt med återhämtning, att fylla på med bra mat och ta hand om oss. Det tycker jag vi är bra på. Jag har fått mycket insikter av att ta hand om mig själv, jag hakar på min mamma där. 

Vi hade på något sätt inte haft våra framgångar om vi inte haft dessa motgångar. Jag tror det har stärkt oss väldigt mycket, vi hejar på varandra i det stora och det lilla. Vi vet att vi kämpar i vissa lägen utan att det kanske inte syns utåt. 

Vad har din mamma gjort bra och vad kunde hon gjort bättre? 

Ibland är det full fart och då måste mamma göra saker fast det gör ont och det ser jag som en styrka hos henne. Men, ibland hade det kanske varit bra om hon sagt ifrån att: “nej, jag kan inte för då kan jag inte gå imorgon”. Det är svårt såklart, men att sätta gränser lite bättre, det tror jag hade hjälpt henne. Det hon har gjort bra är att hon alltid håller humöret uppe på något sätt utan att behöva låtsas. Att hon mår bra, inuti och tar hand om sig. 

Vad är dina tips till andra anhöriga? 

Det är så viktigt att bara ta hand om varandra. Att försöka lyssna, förstå och vara praktiskt tydliga med varandra. Jag behöver veta vad det är som inte fungerar just för dagen och att vi pratar med varandra om det. Kommunikation är verkligen det viktigaste! Just nu arbetar vi också tillsammans i ett familjeföretag, vilket gör att vår vardag blandas med vår arbetsdag. Det betyder att vi måste göra dagsplaneringar så att alla kan ha en så bra dag som möjligt.