"Av insikterna skapade jag ett friskare liv”
Som forskare började Gabriella Wennblom angripa sin diagnos reumatoid artrit (RA) rationellt och kunskapsbaserat. Efterhand började hon inse att andra saker kan vara minst lika viktigt, som att förlåta sin kropp, be om hjälp och ta ansvar för sin egen hälsa.
Gästbloggare: Gabriella Wennblom
Mitt i livet vid 49 års ålder fick jag diagnosen ledgångsreumatism (RA). Det var dagen före nyårsafton 2019 som läkaren ringde och berättade. Bredvid mig i fjällstugans soffa satt min kära väninna som också är sjuksköterska på reumatologen. Där och då, efter en liten gråtattack, tröstade hon mig och sa att det kommer att lösa sig. “Du kommer att få medicinera och idag finns det bra mediciner. Förhoppningsvis kommer du kunna leva ditt liv som du har levt det hittills.”
Resan som varit tills nu har mot förmodan förändrat mitt liv till det bättre. Jag har lärt mig mycket om mig själv och vad jag behöver för att må bra. Idag känner jag mig märkligt nog starkare än någonsin. Kanske beror det också på att tröttheten som jag drogs med under hösten har minskat och de mystiska smärtorna har fått sin förklaring och att jag numera är någorlunda besvärsfri. Men jag tror också att det finns förklaringar relaterat till de insikter jag fått.
Känslorna knackar på
Inledningsvis, i samband med diagnosen agerade jag rationellt och lösningsorienterat. Då jag är forskare i mitt yrke, angrep jag diagnosen metodiskt och systematiskt. Jag skapade mig en kunskapsbas att stå på och fatta beslut utifrån. Jag upplevde att jag hade ”koll på läget”, kände mig trygg och säker på att detta kommer bli bra. De fysiska problemen minskade med hjälp av medicinen och då kom känslorna ikapp. Jag började inse att jag var besviken och arg på min kropp. Jag sörjde helt enkelt den kropp jag hade haft fram tills dess.
Jag gick på ett yogapass och mitt under passet fick jag en inre syn där jag mötte mig själv som 13-åring, springandes på en strand, fylld av styrka och glädje. Jag berättade att jag var så glad för hennes skull, att hon skulle få vara fullt frisk i 49 år. Detta hade jag inte haft förmåga att tänka innan, utan såg bara det elände som drabbat mig. Jag kände mig så tacksam för det hon skulle få uppleva och hur hennes kropp skulle bära henne stark och stolt genom livet. Jag kände mig så glad över vad hon skulle få och därför indirekt, vad jag hade fått.
Den här insikten gjorde att jag kunde gå vidare. Att komma underfund med vad man känner på djupet, vad känslorna betyder och vad som behövs för att hantera sina känslor, tror jag är mycket viktigt. Det var särskilt viktigt för mig som till en början trodde att den ”vetenskapligt rationella metoden” skulle räcka.
Att göra saker för att må bra
I vardagen använder jag mig av en rutin som är viktig för mig. Den består av att psykisk/mental aktivitet, som arbete, kräver alltid vila, sedan krävs fysisk aktivitet varje dag, till exempel löpning eller promenad i naturen, som också kräver sin vila. Jag har ett påfrestande arbete som tyvärr är stillasittande. Detta måste vägas upp av fysisk aktivitet och vila.
Har jag ont försöker jag alltid lösa det först och främst med fysisk aktivitet. Svullnaderna och smärtorna brukar alltid klinga av efter det. Faktum är att när jag var som sämst under hösten trodde jag, efter varje träningspass att jag bara inbillade mig att jag var sjuk, därför att timmarna efter träning kände jag inte av några smärtor alls. För att magen skall må bra har jag också tänkt mer på min kost och vad som fungerar för mig.
Jag har också försökt lära mig mer för att förstå diagnosen. Jag har läst kunskapsbaserade texter men även tagit till mig av andras erfarenheter och historier. Med kunskap och ett lärande förhållningssätt kommer man långt, man mildrar osäkerhet och oro. Jag har också skrivit ned alla tankar och känslor som dykt upp. Det har fått mig att:
Tydligare se vad jag kan påverka själv
Vad jag kan behöva hjälp med
Vad jag faktiskt inte kan göra något åt
Prata öppet om diagnosen med de som vill lyssna
För att få det stöd jag behövt har det varit viktigt att jag själv velat och vågat föra diagnosen på tal. Jag har aktivt sökt stöd, tagit upp mina problem med alla som orkat lyssna. Ofta har jag upplevt ett enormt stöd. Jag har tvingat mig själv att tänka lite egoistiskt. Nu är det min tur att bli lyssnad på! Framförallt har mina barn varit så fina. De har känt försiktigt på mina svullna fingrar och frågat ”Mamma har du ont nu?”. Den beröringen och omtanken går inte att köpa för pengar.
Behov av stöd från andra tror jag handlar om att vi alla är sociala varelser som har ett starkare behov av förståelse och acceptans än vad vi medger. Behovet visar sig först när vi är svaga och då får man vara tacksam att människor finns där.
Min egen hälsoversion av diagnosen
Att få en reumatisk diagnos vid 49 år, när jag känt mig som en 25-åring i kroppen, var inledningsvis en total katastrof. Dels för alla kroppsliga och fysiska rädslor; vad skall hända med min kropp nu? Varför har min kropp övergivet mig, den som alltid har stått vid min sida? Men kanske framförallt en katastrof för min självidentitet, eftersom jag alltid har sett mig som en “frisk och stark” person. Jag kunde helt enkelt inte identifiera mig med sjukdomen. Först förknippade jag min diagnos enbart med sjukdom. Nu förknippar jag den med ett hälsosammare liv.
Insikten kom att jag var tvungen att skapa min egen version av min diagnos. Det finns ett vanligt uttryck: ”Jag är inte min sjukdom.” Jag vill gå ett steg längre och hellre säga: ”Detta är min version av min sjukdom” och ”jag är min version”. Att ta mig själv på allvar har blivit ett mycket viktigt ansvarstagande för mig nu, efter min diagnos. Att påverka det jag kan, att ta hjälp om det behövs och släppa taget om det jag inte kan göra något åt.
Idag kan jag med större säkerhet säga att jag kommer att sköta om mig själv på alla plan mycket mer nu och i framtiden, än jag hade gjort om jag inte hade fått diagnosen. Det ger en känsla av säkerhet och kontroll över framtiden. Jag är chef över min egen hälsa. Jag har totalansvar för mitt eget välmående och som en konsekvens känner jag mig friskare nu än någonsin.