Forskning om träning för dig som är 65+

Forskning om träning för dig som är 65+

Även om det har varit en etablerad sanning att träning är bra för personer med reumatoid artrit generellt, så har det saknats kunskap kring hur personer 65+ med RA påverkas av träning. Nu har fysioteraputen Elvira Lange publicerat sin doktorsavhandling om just detta. Resultatet är att de mår bättre av medelhård träning. 

Vem är du?  

Jag heter Elvira Lange och är fysioterapeut sedan 12 år tillbaka. Jag har nästan i hela mitt kliniska arbetsliv jobbat i primärvården på olika sätt. Jag har bland annat arbetat med hälsofrämjande träning för olika grupper med blandad bakgrund. Jag kom in på projektet med träning för personer 65+ med RA och arbetade med det projektet mellan 2015 och 2019. Jag disputerade i julas och har efter det arbetat kliniskt, kombinerat med forskning och undervisning på fysioterapiprogrammet. 

Berätta om din avhandling? 

Senare års forskning har visat att personer med RA har god effekt av fysisk aktivitet och träning. Dock har forskningen om träning för äldre personer med RA varit begränsad och de är också mindre fysiskt aktiva än äldre utan reumatism. Därför bestämde vi oss för att undersöka detta!

Utgångspunkten för avhandlingen var en randomiserad, kontrollerad, träningsstudie som utfördes i Göteborg och Skövde med 74 deltagare. Där fick äldre personer över 65 år med RA, träna styrketräning och konditionsträning med medel- till hög intensitet tre gånger i veckan i gymmiljö under 20 veckor. Träningen handleddes av en fysioterapeut utifrån ett personcentrerat förhållningssätt. Det fanns också en kontrollgrupp som utförde lättare hemmaträning och fick råd om vardagsaktiviteter. 

Avhandlingen består av fyra delarbeten med det övergripande syftet att studera olika aspekter av träning med personcentrerad ledning för äldre personer med RA. 

De två första delarbetena baserades på träningsstudien och utvärderade bland annat utvärdering av fysisk funktion, trötthet och nedstämdhet. Det tredje delarbetet utforskade, genom djupintervjuer, upplevelserna av deltagandet i träningen och övergången till självständig träning sju månader efter interventionen. I det fjärde delarbetet följdes deltagarna upp efter fyra år beträffande fortsatt fysisk aktivitet och fysisk prestationsförmåga. 

Vad blev resultatet? 

Resultatet visade god effekt av träning på flera olika mått på fysisk prestationsförmåga och på trötthet och nedstämdhetssymtom. Däremot var inte aktivitetsbegränsningar signifikant påverkade av träningen när grupperna jämfördes.

Träningen upplevdes som genomförbar och rustade deltagarna för övergången till fortsatt träning, bland annat genom att de utvecklade kunskap och tankar samt gjorde träningen till sin egen. Efter fyra år var träningsgruppen signifikant mer fysiskt aktiv än vid inledningen av studien, men det var ingen signifikant skillnad mellan grupperna. 

Sammanfattningsvis visar avhandlingen att medel- till högintensiv träning är genomförbart och bra för personer 65+ med RA och rekommendationen att inkludera fysisk aktivitet och träning i handhavandet av RA är lämplig även för dessa. Att fortsätta träna i flera år är dock utmanande.

Varför är det viktigt att undersöka detta? 

Rent fysioterapeutiskt är jag väldigt intresserad av vad en person gör efter att ha varit hos en fysioterapeut och ska fortsätta utföra sin träning på egen hand. Det brukar gå bra när man tränar hos en fysioterapeut men frågan är om vi lyckas skapa förändringar som blir bestående? Det handlar om rent allmänmänskliga utmaningar - det är helt enkelt svårt att hålla igång sin träning över tid. Hur kan vi fysioterapeuter arbeta för att göra underlätta det?

Vad har du fått för insikter av detta?  

Vi har använt oss av ett personcentrerat förhållningssätt, vilket innebär att se patienten som en person med alla sina roller, resurser och allt vad det innebär. Med det perspektivet har det blivit tydligt att personer behöver olika stöd. För vissa kan det innebära att man behöver ha möjlighet till kontakt vid behov medan andra kan behöva en planerad uppföljning.

Några av deltagarna nämnde att de önskade årliga besök hos en fysioterapeut precis som man har det årliga besöket hos reumatologen. Genom att ta upp fysisk aktivitet under det befintliga samtalet med reumatologen kan man identifiera när det behövs en kontakt med en fysioterapeut, till exempel om man har slutat med sin aktivitet. Ibland kan också en telefonuppföljning räcka långt.

Under delarbete tre kunde vi se att är man både äldre och har en kronisk sjukdom så är risken att man stöter man på patrull större. Det kan helt enkelt uppkomma hinder för att träningen ska kunna upprätthållas långsiktigt. Fysisk sjukdom kan vara ett stort hinder. Det kan vara allt från att man är förkyld och är borta från träningen några veckor och sedan måste göra en omstart till att man har varit inlagd eller fått nya problem i sin RA som gör att det man gjort förut inte fungerar länge. Vi behöver komma ihåg att det ser annorlunda ut över tid. Det kan vara mycket som tillstöter, helt plötsligt kan det vara så att det som gällde förra året inte gäller längre. Då kan en fysioterapeut hjälpa till med att anpassa träningen.  

20191119 134512-edit

Har du fått några personliga insikter? 

Det är en process att skriva en avhandling och ibland kände jag “det här är ingen rocket science”. Det är nyttigt att träna, som vi vet sedan tidigare. Vi blir starkare, får bättre kondition och det visar även att trötthet och nedstämdhet minskar. Det är det vi förväntar oss med träning, även om det inte är undersökt i den här gruppen på samma utsträckning innan. 

Resultaten ligger alltså i linje vad jag förväntade mig. Samtidigt är det en grupp där det har hänt så mycket under de senaste 20 åren efter att det kom bättre läkemedel. Den kliniska reflektionen är att det går väldigt bra att träna, även som äldre. Någonstans hänger det kvar både hos patienter och fysioterapeuter att man är onödigt försiktiga. Givetvis behövs det anpassning, men det går att träna och det behöver vi fortsätta att jobba för. 

Sedan är det oerhört intressant hur ska vi lägga upp vår sjukvård för att kunna stödja en förändrad livsstil över tid. Det stöd som de här personerna behöver kan vara samma som alla behöver, för många beskriver att det är utmanande med träning. Sedan finns det också sådant som är RA-specifikt, till exempel vilka hinder som uppstår i relation till sjukdomen. Här behöver vi fortsätta lära mer om hur vi som fysioterapeuter stödjer övergången till självständig träning och också hur vi kan stödja fortsatt träning över lång tid.  

Vad ligger i framtiden? 

Min kollega Anneli Bilberg, har tidigare studerat högintensiv intervallträning, för personer med spondylartrit med gott resultat och nu tittar hon på personer med RA. Om vi pushar och tränar ännu hårdare, kan det ge mer antiinflammatoriska effekter av träningen? Det ska bli spännande att följa. 

För fysioterapeutisk forskning är det angeläget att fortsätta studera hur vi bäst organiserar sjukvården för att stödja och underlätta träning genom hela livet.

Har du något tips för den som är äldre? 

Det jag vill skicka med är att du som äldre med RA kan träna. Det handlar om att lära sig hur och på vilket sätt, och att utveckla sitt eget synsätt på träning. Kanske litar du inte helt på din förmåga men ju mer vi gör någonting med kroppen, desto mer ökar tilltron till vad den klarar av. Tränar vi och vågar testa så kommer självförtroendet och kroppskännedomen att öka successivt. Det viktiga är att göra träningen till sin egen, att hitta sitt sätt, det är nog det som får bli mitt viktigaste råd. 

Läs hela avhandlingen på engelska:

Exercise in older adults with rheumatoid arthritis - A person-centered approach

Foto: Thomas Harrysson