“Jag ser min kropp på ett helt nytt sätt idag”

“Jag ser min kropp på ett helt nytt sätt idag”

Att få en kronisk diagnos kan vara jättejobbigt. För Lisa Lundqvist var det svårt att känna att kroppen inte fungerade längre. När livet sakta började komma tillbaka kom också nya viktiga perspektiv. Nu har hon fått nya insikter i möjligheten att styra i nuet och att vara tacksam för det man har.

Hur började det?

Det var en sådan katastrof när allt hände. När jag ser tillbaka blir jag verkligen ledsen. Jag hade så otroligt ont och jag förstod ingenting. Kroppen var helt fel. Det började efter ett spinningpass och därefter blev jag bara sämre och sämre. Från att det gjorde ont i ett ben så började det drabba fotleder, handleder, armbågar och det kröp tillslut runt till nästan hela kroppen. Min rörelseförmåga blev bara sämre. Jag hade det kämpigt att ens ta mig upp ur sängen efter att tidigare ha varit fullständigt aktiv. Jag fick svårt att gå och göra alla vardagliga saker som man tar för givet. Jag tappade i vikt, även om jag åt precis som vanligt. Det kändes som om kroppen var i ett chocktillstånd. 

Jag minns att jag mådde så dåligt att jag inte orkade gå runt på mitt jobb, utan jag stod vid mitt skrivbord. Tillslut, efter många vändor på vårdcentral och besök hos sjukgymnaster, så fick jag tillslut kontakt med en läkare som skickade en remiss till reumatologen. 

När jag fått min diagnos och började med medicin så blev jag mycket bättre jämfört med hur kroppen mått innan. Livet började sakta komma tillbaka. Jag lade om min kost och började tänka mer på vad min kropp kan behöva för att återhämta sig och må bättre. De saker jag kunde göra, gjorde jag. Jag försökte gå på spinning, som jag älskade, men i början gick det inte. Men sedan gick det sakta framåt och jag kunde börja med spinning igen. Jag unnade mig saker också. Köpte fler klänningar än någonsin och åt mat jag tyckte om. Att ha så ont hade tärt på förråden och jag försökte verkligen bara ta hand om mig och tillåta mig själv att göra det på olika sätt. 

image1-edit

Namn: Lisa Lundqvist, 44 år
Yrke: Head of digital media, företag inom FMCG inom ekologiska livsmedel, hälsolivsmedel och konsumenthälsa.
Fritid: Träning, resor och att upptäcka nya saker
Diagnos: Reumatoid artrit

Hur mår du idag? 

Jag kan känna att min kropp ibland är skörare, på något vis, det känns som jag blir påverkad lättare. Jag måste fokusera på det som gör mig glad och det jag kan, både i det lilla och i det stora. Annars så mår jag bra. Det handlar mycket om att få tillbaka rörligheten och stärka kroppen. Men jag känner att den är tillbaka, den känns mer återhämtad. Min normalvikt kom också sakta tillbaka igen i och med att jag börjat må bättre. För mig känns det verkligen som att kroppen är glad igen.

Vad har varit viktigt för dig att må bra?

Jag har gått igenom väldigt många olika stadier. Det viktiga har varit att inte fokusera på sjukdomen trots allt, utan att hitta den mentala styrkan i att livet måste fortgå. Jag behöver vara i alla de sammanhang där jag känner mig som vanligt, det var viktigt när jag blev sjuk och det är också viktigt att hålla kvar i. Att upprätthålla och fortsätta, jag behöver fokusera på det som gör mig glad och att hitta styrka i vad jag kan göra.

Jag skaffade en hund, Romeo, när jag märkte att jag var inne i en fas där jag hade sån extrem trötthet. Det blev en självuppfyllande profetia att vara trött. Jag hade ingen som kunde hjälpa mig mig ut. Det föll sig så väl att Romeo dök upp, med honom är jag tvungen att faktiskt gå ut i den friska luften och få igång kroppen även om den är trött. Han hjälper mig verkligen på många sätt. 

image2-edit

Hunden Romeo

Reflekterar du annorlunda idag jämfört med tidigare?

Jag upplever att hela mitt livsperspektiv har blivit klarare. Jag ser på min kropp på ett helt nytt sätt idag. Att inte kunna göra saker med sin kropp under en längre tid är så märkligt och surrealistiskt. Sedan fick jag tillbaka den, fast som i ett nytt paket. Jag har aldrig älskat den så mycket som jag gör nu.

När jag tänker på det, är det en sån överväldigande tacksamhet som drabbar mig. Jag tycker om varenda fingerled. Mina ben som kan trampa på spinningen igen. Jag tar trapporna upp till lägenheten, bara för att jag kan. Jag ser tillbaka till den tiden då jag inte kunde ta mig ut, inte kunde ta mig någonstans. För min del, kommer jag aldrig ta min kropp för givet igen. Allt den kan göra är fantastiskt. Det är verkligen så det känns. 

Vad har gjort att du fått dessa insikter? 

Jag tror att jag känner så här för att jag blev fråntagen någonting. Att tappa sin kropp, att den var något annat helt plötsligt, funktionellt så gick ju ingenting när det var som värst. Jag kunde inte gå och knappt röra mig. Det gjorde så ont. Jag blev bokstavligen fråntagen allt som är jag.

Nu tänker jag att den här upplevelsen har visat hur stark jag är. Jag vet att det kommer att hända fler saker i livet. Man kanske få en annan sjukdom, någon går bort, det händer saker på jobbet. Men just nu, jag kommer klara det. Det finns en tid nu och det finns en tid sen. Det jag har lärt mig på vägen är stort. 

Perspektiv?

Jag tänker att den är så viktigt att veta det finns en morgondag, var man nu än är i sin resa. Du kommer in i detta men du kommer också komma ut som någon annan. Du lär dig någonting som är i ett större perspektiv. Jag kan bokstavligen säga att idag när jag sitter på mina spinningpass så tänker jag “nu vill jag gråta” för att mina ben hänger med, mitt hjärta hänger med. Det går.

Jag kan få frågor från människor som säger: “Hur har du det? Hur kan du leva med det här?“ Då säger jag: “Fast, jag har ju klarat det.” Jag vet att jag har en kronisk diagnos och att det bor därinne i kroppen. Men jag har kontroll över det nu. Jag tror att det handlar väldigt mycket om det. Det jag ofta tänker är att det vi faktiskt kan styra i mångt och mycket är det som sker här och nu.

Jag har börjat förstå vad ordet tacksamhet faktiskt betyder, på något väldigt konstigt sätt. Jag kan nästan känna så att detta har satt perspektiv på så mycket annat i livet för mig. Jag önskar såklart att jag inte hade de här skruttet i kroppen. Men jag är tacksam över vad jag har lärt mig av det. Man ser de små sakerna i ett nytt perspektiv. Det har varit en jättestor upplevelse. Först den traumatiska, när sjukdomen kom, och sen att komma dit jag är idag. Det är en resa utan dess like. För någon tar det längre tid, för någon går det kanske snabbare. Vi kommer mötas av bakslag, men det går bra. Vi klarar det också.