“Prioritera din inre hälsa och våga prata om den”

“Prioritera din inre hälsa och våga prata om den”

Sophia Stenberg har insett hur viktigt det är att ta hand om sina tankar efter att ha drabbats av en kronisk diagnos. Att uttrycka känslor, lära känna sig själv och vad hon behöver för att må bra är något som Sophia idag prioriterar i sin vardag.

Gästbloggare: Sophia Stenberg

När livet skakades om

När jag var 27 år fick jag mitt första barn och arton månader senare föddes mitt andra. Livet hade börjat ändras och prioriteringarna blev andra. Jag satte mig själv i andra hand och allt fokus låg på mina små bebisar. Men plötsligt fick jag ondare och ondare i vissa delar på kroppen och när jag grät mig till sömns på grund av smärta så gick det inte blunda för det längre. Jag var tvungen att undersöka vad som kunde vara fel. 

Efter månader fick jag komma till reumatologen och få en diagnos, Spondylartrit (SpA). Känslan av att äntligen få svar på vad som gjorde så ont, att få bevis på att jag inte inbillade mig, var tudelad. Nu kunde jag få hjälp, men samtidigt var det jobbigt att få detta samtidigt som vi hade två små barn att ta hand om hemma. Dom krävde all min uppmärksamhet men jag hade också behövt bearbeta mina egna känslor i lugn och ro.

Att våga ta hjälp, bearbetning och acceptans

Jag hade inte riktigt tid för mig själv och det började märkas hemma. Jag var inte lika glad, jag var trött och hade kort stubin. Pratade nästan aldrig om hur jag mådde för jag ville inte klaga. Jag gick hemma och grävde ner mig längre ner i ett mörkt hål som blev svårt att ta mig ur. 

En dag ville min man prata med mig och sa att detta inte var hållbart för varken mig eller oss längre, att jag behövde ta tag i min bearbetning. Han ville att jag skulle ta hjälp av psykolog som erbjudits via reumatologen. Det var det jobbigaste och samtidigt det bästa han kunde ha sagt. Jag tog mig i kragen, svalde min stolthet och ringde.

Jag fick många värdefulla tips, men det bästa av allt var att dom skickade mig till ett rehabcenter i Boden. I två veckor var jag där, med specialister på långvarig smärta, och där började mitt nya liv. Det viktigaste jag lärde mig där, som jag fortfarande jobbar med, är att min smärta alltid kommer finnas på ett eller annat sätt. Jag har accepterat det nu, har lärt mig att låta den följa med mig överallt, sittandes på axeln, men den tar inte över. Det är andra känslor som är starkare. 

20200619 203509-edit

Att acceptera en dålig dag

Jag tillåter mig att ha en dålig dag, för jag vet hur jag ska ta mig ur den. Jag låter min man veta när smärtan är extra påtaglig, så han vet att jag är lite låg just den dagen. Jag vet att han finns där även när allt känns skit. Jag försöker att inte hålla alla känslor inom mig, annars blir de större än vad de behöver bli. 

Jag startade en blogg både för att jag alltid har tyck om att skriva men också för att det var ett perfekt sätt för mig att få ur mig alla tankar på. I början var det mer för min egen skull, men sedan kände jag att jag ville hjälpa andra. Ville att andra i min situation skulle veta att dom inte var ensamma, att det är okej att ha alla känslor som dyker upp.

Inre konflikter av att inte vara tillräcklig 

Jag har en negativ tanke som har dykt upp flera gånger i olika sammanhang som jag kämpar med. I och med att jag just nu är sjukskriven på halvtid så är inkomsten inte lika stor som innan. Jag känner att min man förtjänar någon bättre. Någon som kan bidra med mer, någon som hänger med i tempot och inte begränsar. Någon som inte åker in och ut på sjukhus och äter en massa mediciner. Han förtjänar någon som är frisk helt enkelt. 

När de tankarna kommer så blir jag lite ledsen, innan jag tänker att jag kan testa att vända på det. Vi blev tillsammans när jag var frisk och han står fortfarande vid min sida, 14 år senare, varav jag har varit sjuk i åtta år. Han måste verkligen älska mig för han stannar kvar trots allt. Är inte det ett bevis på äkta kärlek så vet jag inte vad som är det. 

Att öppna för dialog om det svåra

Jag skulle önska att det pratades mer om hur jobbigt det är för psyket att ha smärta dagligen och om hur det påverkar människor i vår närhet. Det är också viktigt att vi inte ska vara för stolta eller rädda för att be om hjälp. Dessutom borde det pratas mer om hur andra saker som sexlivet kan påverkas. Sådant som kan upplevas som pinsamt och privat är ofta det vi behöver mest hjälp med.

Att prata om sjukdomen får mig att må bättre

I början så skämdes jag för att jag hade reumatism. Men nu så känner jag helt tvärt om. Jag pratar gärna om det med alla som vill. Jag har märkt att det är inte så många som vet så mycket om det, inte i min närhet i alla fall. När det är en sjukdom som inte alltid syns utanpå så är det svårt att förstå hur ont det kan göra. När mina vänner kommer med frågor som rör min diagnos blir jag glad och tacksam. Att prata om det får mig att må bättre, jag känner att jag gör något viktigt när jag också delar med mig.

received 958852977902339

Att utmana mig själv och att våga prova nya saker

Jag har även blivit mycket mera framåt och utmanar mig själv. Jag har märkt att det hjälper att sätta små mål att jobba mot. Det började med Vårruset för tre år sedan och efter det har jag börjat klättra i berg, något jag aldrig gjort innan. Känslan, även om det är ett väldigt litet berg, är obeskrivlig. Jag har som mål att ta mig uppför Kebnekaise inom en snar framtid, vilket inte funnits på min bucketlist innan. Jag har tagit MC-kort i sommar, det trodde jag inte heller att mina leder skulle klara. 

Allt detta skulle vara svårare om jag inte hade min man vid min sida. Han peppar mig och hjälper mig att inte ge upp. Jag får jobba på i min egen takt och han finns där om jag behöver. När jag känner mig låg så vet han exakt vad han ska säga för att få mig att skratta och börja må bättre. Han accepterar mig för den jag är och personligen så gillar jag mig själv så mycket mer efter diagnosen. Jag är tuffare och mer bestämd. Och det tror jag är för att jag har lärt mig att säga högt hur jag mår och är inte rädd för att må dåligt ibland.

Förändrade tankebanor har hjälpt mig

Den största förändringen jag har gjort är att jag inte ser allt negativt. Livet blev så mörkt och tråkigt. Även om jag hade min familj runt mig så kände jag mig ensam. Det är så viktigt att inte låta dom negativa tankarna ta över och veta att det är det inte är något som man ändrar på från en dag till en annan, det är en process som är värd all tid man investerar i den.