“Det är lika bra att vi lär känna varann och hittar ett bra sätt att samarbeta.” 

“Det är lika bra att vi lär känna varann och hittar ett bra sätt att samarbeta.” 

När Magdalena Persson fick sin diagnos reumatoid artrit (RA) valde hon att skapa utrymme i sin vardag. Att använda tidigare erfarenheter och styrkor har hjälpt Magdalena att hitta sätt där hon tillsammans med sin RA kan finna en ny och hållbar tillvaro långsiktigt. 

Vem är du? 

Jag heter Magdalena Persson, är 49 år och lever tillsammans med min man Jonas. Vi har tre barn och är i fasen av livet där barnen flyttar hemifrån. Vi bor i ett hus i Sollentuna som är omgivet av grönska och ligger vid en sjö. Jag och Jonas arbetar i ett gemensamt företag som rådgivare och hjälper företag att utvecklas. Utöver det är jag styrelseordförande i ett bolag och jobbar i övrigt med styrelsearbete som ledamot i ett par börsbolag. 

Hur gick det till när du fick din diagnos?

Jag hade haft ont i ett tag. Det började att jag fick problem med smärta och stelhet i min rygg. På sommaren var vi i Frankrike och på mornarna hade jag ont i fingrar och handleder. Augusti kom och smärtan försvann inte. Jag var allmänt påverkad, trött och hade ont lite överallt. Jag gick in på Vårdguiden och gjorde testerna för ont i ryggen och ont i lederna. När jag fick resultatet stod det att jag borde söka vård. På vårdcentralen togs blodprover och jag visade bilder som jag hade tagit på mina händer när det var som värst. Dagen därpå ringde de tillbaka och jag blev skickad till reumatologen. Inom en vecka fick jag beskedet att jag hade reumatoid artrit (RA).

Att få beskedet var i viss mån en chock, men, det var också en enorm lättnad. När jag ser tillbaka på mina anteckningar innan reumatologbesöket hade jag oro över att de inte skulle veta vad det var. Att det skulle visa sig att mina symtom blev bortviftade. Jag kände så tydligt att jag var sjuk och behövde hjälp. Att få diagnosen var en bekräftelse på att jag känt rätt. Så, det fanns en lättnad där och många andra känslor på samma gång. 

Vad blev viktigt för dig?

För mig handlade det om att skapa utrymme att ta hand om mig själv i min nya RA-tillvaro. Rent praktiskt, eftersom jag jobbar med olika bolag och själv strukturerar min tid, så valde jag att ge min RA samma behandling som ett portföljbolag.

Jag gav min RA en dag i veckan, inte sammanhållet utan uppdelat, minst 20 procent av min tid. Med den tiden tränade jag och gav mig tid för att vila. I början blockade jag även onsdagar på grund av min medicinering som gjorde mig dålig dagen efter. 

Det var väldigt bra för mig att strukturera mina dagar på det här sättet. Det blev hållbart och jag har fortsatt med det. För mig är det superviktigt att jag gör allt jag kan med min diagnos. Jag kan inte kontrollera och styra allting, men om har jag gjort det som jag vet att jag mår bra av så är det mycket lättare att hantera det övriga. 

20190901 082602300 iOS-edit

Vad har hjälpt dig? 

Mina erfarenheter och styrkor. För mig har det hjälpt mycket att jag ganska snabbt kände att det är “lite tur” att just jag fick den här diagnosen. Jag har alla förutsättningar och kan använda en del av de styrkor som jag har som person och som jag har tillägnat mig genom yrkeslivet. Det kan jag applicera på min RA och få det att bli ganska bra. Det kan vara allt från struktur i vardagen, disciplin att hålla i saker och att göra det som jag vet är bra även i lite motstånd. Dessutom är jag bra på att kunna säga nej. 

Att flytta fokus. Om jag har en dålig dag, försöker jag flytta fokus. “Snart kommer jag ur det här, det blir snart bättre”, tänker jag. Ibland kan det hjälpa att jämföra med innan jag blev diagnostiserad och hur dåligt det var då. Att hitta ett jämförelseobjekt som lyfter mig, som gör skillnad, det hjälper. När jag har en sämre period så finns också en tröst ibland att sjukdomen går i skov. Skovet innebär att det går över, det kommer något bättre snart.

Tillåta tankar och vara närvarande. Jag tänker självklart tankar som hur jag kommer må över tid, om kanske tio till femton år. Det är en fråga som jag återkommer till. Jag tillåter att de tankarna får komma, men jag får inte gräva ner mig i det. Det är inte en meningsfull tankesnurra för mig. Jag vet inte hur jag vaknar imorgon - och egentligen, det är ju ingen som vet! På så vis hjälper det mig att vara mer närvarande här och nu. De nycklar man hittar när man lever med RA är ungefär samma nycklar till ett bra liv, oavsett om man lever med RA eller inte. Det är bara saker som hjälper en att leva sitt fulla härliga liv.

En personlig målbild. En sista sak skulle nog vara att jag hittat en personlig målbild för mig och min RA. Från början var det min PT för pilates som sa att: “Mitt mål är att du ska vara så rörlig som du någonsin kan vara, så länge som möjligt. Du ska kunna smyga in som en smidig katt i ett rum när du är 80 år”. Den där målbilden blev så tydlig för mig, så den blev min egen till slut. En långsiktig och hållbar målbild gör att något tillfälligt inte blir något problem. Mår jag dåligt en vecka behöver det inte betyda att jag mår dåligt långsiktigt. 

20200618 185905856 iOS-edit

Ser du skillnad på dig själv idag? 

Jag märker verkligen en skillnad på mig själv jämfört med tidigare. Jag är en mycket mer positiv människa idag. Jag är gladare och mår bättre. Faktiskt, måste jag säga. Jag hakar inte riktigt upp mig på saker som jag brukade göra tidigare, innan jag hade diagnosen. Saker får passera. Jag känner mig mycket lugnare och mindre stressad. 

En del av det kommer av att jag har lärt känna min diagnos. Ett halvår i början var det väldigt fokuserat på en viss dag då jag tog mina mediciner, jag mådde illa och inte alls bra dagen efter. Men nu när jag trappat ner på dosen och har vant mig så känner jag mig mycket lugnare och tar det med jämnmod. 

Jag har känt att det är helt meningslöst att känna att jag ska bekämpa eller trycka ner det här och ha ett krig mot RA. Det skulle bara leda till utmattning. Jag tror inte det skulle vara så framgångsrikt för mig. Jag ser det istället som en uppgift jag har, en typ av partner jag ska leva med resten av livet, och då är det lika bra att vi lär känna varann och hittar ett bra sätt att samarbeta. 

Jag försöker personifiera RA:n lite, också för att inte göra den till en för stor del av mig och min personlighet. Utan den får vara något eget och så samexisterar vi. Jag tänker inte på den med någon ilska eller bitterhet, det får vara okej att jag fick RA att kroka arm med, och inte något annat. Vi behöver samarbeta och tillsammans hitta formen för hur vi ska ha det. 

Mer i Elsa!

Är du intresserad av att få mer kunskap, inspiration och tips? Om du inte redan har gjort det, ladda ner Elsa-appen här.

Hämta i App StoreLadda ned på Google Play