“Livet är för kort för att må dåligt, om man kan må bra”

För Carin Melchert blev det en lång och slitsam tid fram till diagnosbeskedet reumatoid artrit (RA). Idag mår hon bättre och har under resans gång fått en ökad medvetenhet kring vad hon behöver för att må bra och vikten av att prioritera just det i livet. 

Vem är du?

Jag heter Carin Melchert är 53 år och bor i Järup, en liten ort mellan Lund och Malmö. Jag jobbar som Art Director på en kommunikationsbyrå samtidigt som jag har min egen verksamhet. Min egen verksamhet gör att jag kan styra mer av min tid och ta pauser som jag vill. Sedan är det ett fantastiskt roligt yrke som jag hoppas kunna fortsätta med.

Hur var det när du fick din diagnos?

När jag var 44 år så började symtomen dyka upp. Jag fick väldigt ont i handlederna. Jag hade många egna förklaringar till vad som kunde vara fel, att jag körde mycket bil eller hade ont i fötterna på grund av dåliga skor. 

Efter en tid fick jag svullna fingrar och tog mig till vårdcentralen. Inga prover togs och jag fick beskedet att det troligtvis var artros, början på menopaus och helt enkelt “åldern”. Jag var på vårdcentralen många gånger och fick samma svar. Senare fick jag också höra att det kunde vara något psykiskt.

Jag började googla, det kändes som jag höll på att bli tokig. Jag var så otroligt trött också, somnade på stående fot. På helgerna ville jag vila hela tiden. Värken blev ännu värre, vilket gjorde att jag sökte akutvård. Jag hade feber och hade ett ganska dåligt allmäntillstånd. Jag hade fått olika knutor i handlederna och händerna. 

Det påverkade mig väldigt mycket psykiskt. Till slut bestämde jag och min man att vi skulle utnyttja en privat sjukförsäkring som vi hade. Jag kom till en handkirurg som sa att det krävdes operation men att han också gissade att jag hade en reumatisk sjukdom. Han tog blodprov och skickade också det som opererades bort på analys. 

Kort därefter kom provsvaren och jag fick komma till reumatolog där jag fick beskedet att jag hade ledgångsreumatism (RA). Röntgen visade att jag hade fått skador på händer och handleder, på grund av att jag gått med mina besvär under 4 år. 

Hur kändes det att få diagnosen?

Jag hade misstänkt att jag hade RA, så när jag väl fick beskedet fick jag på ett sätt, en konstig upprättelse. De hade avfärdat mig som en medelålders kvinna med krämpor. Det är så typiskt stereotypt att jag blev avfärdad som halvhysterisk. Det är också därför jag vill berätta min historia. Det kanske finns jättemånga där ute som inte har fått hjälp och blir avfärdade på samma sätt, och som sedan visar ha något reumatiskt.

Jag blev väldigt arg, ledsen och chockad. Jag fick gå i nästan fyra år utan diagnos, fick skelettskador på händer och fötter, bara för att läkare inte tar det på allvar eller inte kan. Inte ens bemödar sig att ta ett RA-prov. Det kändes så dumt. Man vet ju att hittar man det tidigt kan man bromsa förloppet och skadorna blir mindre. Jag tror att man får säga att jag blev deprimerad. 

Hur blev vardagen efter diagnosen?

Vardagen var lite ansträngd redan innan. Rent privat så hade livet reducerats och gått utför innan jag fick min diagnos. Jag var så trött, det kändes som ett väldigt tråkigt liv just då. Jag hade slutat att gå på aktiviteter och träffa vänner. Min man fick ta väldigt mycket. 

På reumatologen fick jag ett så bra bemötande, jag kände mig sedd. Det kändes som att jag kom in i något tryggt. Även om jag fick mycket hjälp, så blev det en omtumlande tillvaro med mycket tider att hålla reda på, blodprov och mediciner. Biverkningar av läkemedel påverkade mig också. Trots det och att det på något sätt var chockartat med hela situationen, så var det där det vände uppåt igen. Det tog ett tag men jag började känna skillnad och blev piggare. 

Vad var viktigt för dig under den här tiden?

Det viktigaste var stödet från familjen och även från arbetet. Jag var inte sjukskriven från början, utan var inställd på att allt skulle vara som vanligt. Då sa läkaren att “Nu Carin måste du börja tänka på dig själv”. Så jag blev sjukskriven och det var väldigt skönt att få vila. Jag upptäckte hur trött kroppen var, som fått kämpa på så länge. Det var ett bra beslut att ta den pausen och få landa och återhämta mig.

Har det blivit någon skillnad efter diagnosen?

Ja, väldigt stor skillnad måste jag säga. Jag har läst mycket om min diagnos, tagit till mig att jag kan inte göra allt som jag vill för jag blir för trött, men jag kan också välja det jag vill göra mest. Då blir jag också mer fokuserad på att träffa människor och göra saker som är roliga för mig och min familj. 

Jag har en annan respekt för tiden och försöker ta vara på de bra stunderna. Livet är för kort för att må dåligt, om man kan må bra. Nu har jag gjort saker som jag kanske inte hade gjort annars. Det är positivt. Jag tränar mer, och det kanske jag inte hade gjort annars. Jag försöker ta hand om mig mer än någonsin. 

Det kanske låter naivt, men det här har medfört att jag lever ett sundare liv. Jag har fått en annan syn på ägodelar och prestige. Har man inte hälsan så har man ingenting. Jag har tidigare alltid haft svårt att säga nej, men när det här kom så började jag testa det, för jag kunde ju inte säga ja hela tiden. Och det gick bra, det var inte så farligt tillslut. Det blev en befrielse att kunna säga nej åt saker. 

Skulle du säga att du har lärt känna din RA?

Ja, det tror jag har kommit en god väg till att lära känna min RA. Allmänt sett så känner jag mig inte rädd längre. Visst, den bromsar mig ibland men jag får inte ångest av den som förut. Den lever med mig men den har inte övertagit. Jag upplever att jag har fått en ökad medvetenhet kring mig själv och min omgivning. Jag känner att jag är på en bra plats. Jag känner att jag är levnadsglad nu, det trodde jag inte då.