“Det går att leva ett normalt liv”

“Det går att leva ett normalt liv”

Mattias Lundgren fick diagnosen ankyloserande spondylit (AS) vid 25 års ålder, men hade symtom redan som tonåring. Rätt läkemedel, öppenhet mot sin omgivning och att lyssna på sin kropp har varit Mattias Lundgrens väg till att leva ett helt normalt liv. 

Vem är du?

Jag heter Mattias Lundgren är 39 år och lever tillsammans med fru och tre barn. Jag jobbar skift på ett läkemedelsbolag som maskintekniker. Som livet ser ut just nu så är det fullt upp med att få ihop vardagen med hämtning, lämning och fritidsaktiviteter. Skämt åsido, jag har inte jättemycket egna aktiviter just nu, för att få tid att träna tar jag fram gummibanden för att hålla en stark och frisk kropp. 

Hur var det när du fick din diagnos?

Jag fick diagnosen ankyloserande spondylit (AS) när jag var i 25-årsåldern, men det var en lång resa dit. Jag var 16-17 år när jag fick mina första symtom och blev inlagd på sjukhus på grund av kraftiga inflammationer i axlar, knän, höfter, fotleder och fingrar. Det var en lång process och jag missade mycket i skolan den perioden. Läkarna där trodde att det hade med salmonellabakterier att göra så jag blev utskriven när jag började må bättre och livet tuffade sedan på.

Jag idrottade väldigt mycket på den tiden. Det var både fotboll, innebandy och hockey. Jag hade mycket skadeproblem men tänkte inte på det utan körde på. Efter ett par år började de kraftiga inflammationerna igen. Jag fick stora problem med höften, sökte mycket vård och åt massor av antiinflammatoriskt och fortsatte idrotta som vanligt. För att sammanfatta den långa resan lite kortare så hamnade jag hos en läkare som remitterade mig till en privat reumatolog men tillslut blev jag så dålig att jag inte kunde gå, vilket gjorde att jag lades in akut igen. Jag blev slutligen remitterad till reumatologkliniken i Huddinge där jag fick hjälp mer grundligt. Det är en himla bra avdelning som jag alltid kan höra av mig till med minsta möjliga problem. Det är ett team som jag är stolt att gå till. 

Hur var det efter att du fått diagnosen?

När jag fått diagnosen så började resan att hitta ett läkemedel som skulle fungera för mig. Det tog en tid. Jag var precis i en process att behöva byta ut min höftled när jag tillslut fick testa ett läkemedel som matchade mig, vilket gjorde att operationen pausades. De senaste sex åren har jag mått väldigt bra och har inte haft så många kraftiga skov. Sjukdomen är mer i balans. Jag har opererat ryggen och fått bra träningsprogram efter det, vilket också har gett effekt. Min AS gör sig mest påmind som morgonstelhet och i andra situationer där jag behöver sitta still under en längre tid. 

Är det något som har känts svårt?

Jag är uppvuxen med mycket idrott och efter diagnosen har jag upplevt att jag inte kan göra det jag vill på samma sätt. Jag har fått anpassa mig på grund av kroppen och det känns tråkigt ibland. Jag vill, men kroppen kan inte och då behöver jag respektera det och hitta sätt som går. 

Rent yrkesmässigt så har jag behövt välja bort att utbilda mig till grävmaskinist, som var något jag funderade över. Men det rekommenderas inte om man hade en reumatisk sjukdom på grund av stillasittande och en skakig arbetsmiljö. Sedan har jag behövt byta tjänst på grund av att det varit för fysiskt tungt eller att arbetet blivit för mycket för händer och fingrar. Det har också varit tufft att inte ha haft symtom på bra länge och så dyker det upp plötsligt. Det blir en mental utmaning men tack vare väldigt förstående chefer så har det löst sig med omplaceringar då symtomen varit som värst. 

IMG 20200717 210125 resized 20201207 094255088-edit

Hur har du och dina närstående pratat om din sjukdom?

Jag känner att jag blir mottagen med öppna armar när jag berättar om min sjukdom och hur det varit tidigare. Nu, när jag har blivit bättre, så är det knappt någon som tror på hur dåligt jag mådde. Min familj och mina barndomsvänner har varit ett stort stöd i både bättre och sämre tider. 

Min mamma har också samma diagnos som jag, så jag misstänkte såklart innan jag fick min diagnos att det kanske var vad jag hade. Egentligen var det bara skönt att få en bekräftad diagnos men jag minns att jag tyckte det kändes jobbigt att berätta det för mamma. Men mamma och jag har verkligen haft nytta av varandra genom att stötta och utbyta bra och dåliga erfarenheter. Det känns jätteskönt att vi har varandra i det här. På senare år när jag inte har haft något skov och så har jag kunnat stötta henne att söka den vård hon behöver och hitta nya vägar till att må bättre. 

IMG 20200726 114231 resized 20201207 094254943-edit

Vad är dina gyllene tips i vardagen som reumatiker?

Dela med dig. För mig har det varit viktigt att berätta och dela med mig om hur saker funkar. Jag försöker säga till om jag behöver ta en paus om jag har ont. Vi har köpt ett hus där det behöver byggas en altan och jag kan inte bara köra på, utan får ta lite i taget. Jag blir ganska snabbt påmind om sjukdomen om jag börjar bära för tungt eller göra för mycket. 

Ett fungerande läkemedel är A och O. Det är så tydligt för mig när jag väl provade ett läkemedel som matchade. Nu tänker jag ju inte så ofta på att jag har en kronisk sjukdom men jag vet att om jag missar försenar min medicin som jag tar varannan vecka med två dagar, då gör sig sjukdomen påmind då känner jag att det smyger sig på. Så ett fungerande läkemedel är A och O.

Lev på och lyssna på kroppen. Jag försöker alltid se saker positivt, det går att ha det riktigt bra. Det är något jag alltid tänker, att det går att leva ett normalt liv. Familjeliv och alltihop, även fast man har en kronisk sjukdom. Sedan behöver man lyssna på sjukdomen också. Det går att leva ett fullt normalt liv. Ibland kan det kännas tufft, särskilt i början. Det löser sig, jag lovar. 

Ladda ner Elsa!

Ta Elsa till hjälp för att hitta vad som funkar för just dig.

Hämta i App StoreLadda ned på Google Play